Destination Panama

Survivor men

1/4

4 kommentar(er) | Panama

Här kommer en sista eftersläntrande Bocas-story, tillika en sista bokliknande dito vad gäller längd (men fortsätt läsa ändå!). Jag skrev ju ett något kryptiskt inlägg en natt förra veckan som bland annat handlade om att duscha av sig grillkrydda. Så jag tänke att ni skulle få hela berättelsen nu.

Det började med att vi, som så många andra kvällar, begav oss till Barco Hundido - everything cut you-stället. Inget speciellt spännande hände där till en början, så vi hoppar fram här till nån gång runt stängningsdags då vi hade lyckats nästla oss in i ett danskt damsällskap. Vi följde med dom till den nattöppna vagnen som säljer, vad vi tror var, överfriterad kyckling. Och efter nattmaten, då inget annat tycktes hända, föreslog vi efterfest hemma hos oss. Det hade ju trots allt gått tre veckor sen förra hemmafest-fiaskot och vi kände att det var dags att försöka igen nu, dock i mycket städad och skötsam regi.

Men kanske borde vi lockat med gammeldansk och pölse, eller vad folk från Danmark nu gilar. För efterfest-planerna sket sig helt, och 5 minuter senare fanns inte en köpenhamsk kvinna i sikte. Skitsamma, vi förstod ändå inte vad dom sa. Kvar ensamma, på Bocas gator stod vi och insåg att hemåkning var vårt enda alternativ. Ett par minuter senare, nere på båtbryggan, undrade vi hur det egentligen skulle gå till, för där var det tomt, mörkt, utan en båt i sikte och 400 meter kolsvart vatten mellan oss och vår sovplats. Ajdå.

Vi finkammade varenda brygga, vid vilka vi sett taxi-båtar förut. Men det var som en spökstad, inte en levande själ i sikte. Vi började bli lite nervösa och undrade om vi skulle få sova på gatan i 4-5 timmar, tills båtarna började gå igen, alternativt simma hem. Det var våra två val, efter att vi hade hittat en enda vaken nattvakt som vi försökte övertala att hyra ut en trampbåt, det enda fortskaffningsmedel som fanns att tillgå vid denna tid. Han ville ha 30 dollar för det. En hel dagsbudget för vår del. Pffft!

Efter lite diskussion kom vi fram till att vi inte ville sova på gatan. Simning fick det bli, det var enda alternativet. Och nu började velandet. Jag ville inte simma pga risken att bli hajmat. Viktor hade bryderier över sin ej vattentäta klocka, samt nytvättade shorts som han inte ville tvätta igen. Och Jimmy uppskattade simturen till en timme, vilket lät aningen ansträngande för att inte säga livsfarligt.

En timme senare hade vi fått ner den estimerade simtiden till en kvart, och att vi skulle bli uppätna av odjur verkade inte heller troligt efter överläggningar med ytterligare två vakna locals som lovade “no dangerous fish here in 30 years!”.

Ett stort problem kvar - klockan. Jag kom in i nån slags kreativ fas här, och mitt första förslag på lösning var att gömma den på nåt säkert ställe och sen hämta den dan efter. Viktor protesterade - det fanns inga säkra ställen. Nehe. Så jag fick byta spår, dock med oförminskad kreativ kraft, inspirerad av Discoverys Survivor man, som vi imponerats av otaliga lata kvällar framför tv’n. Han hittar alltid sätt att överleva på.

Ett par usla idéer senare började jag bli halvt desperat eftersom jag inte ville låta en dåligt tillverkad klocka bli upphov till vår gemensamma debut som uteliggare. Men säg den hjärna som inte arbetar bättre under stress, för kort därefter hade jag kommit över en 3-liters halvtom kryddburk för 2 dollar, av en sista vaken hamburgerförsäljare som trodde jag var galen.

Ner till bryggan igen. Burken förseglades efter att klockan, snus och pengar stoppats i, och sen hoppade vi i vattnet. Med stadiga simtag började sen korsningen av Bocas kanal, och Jimmy, som borde satsat på en karriär som tävlingssimmare, tog täten. En kvart senare nådde vi andra sidan, och vi möttes av nattvakten som stirrade på oss, skakandes på huvudet, när vi kravlade upp på stranden, inte helt olikt överlevare från ett skeppsbrott. Men till skillnad mot såna var det mest dramatiska som inträffade ett palmblad som gjorde några jack i fötterna på Viktor. Inte en enda hajattack, plötslig virvelström (eller trasig klocka). Vi var nästan besvikna.

Så för att då sy ihop denna historia är det bara detaljen om grillkryddan som återstår. Vi hade visst glömt att göra rent burken och innehållet var nu en rödaktig kladdig gegga som luktade korvkiosk. Och det gjorde jag också efter att ha tömt burken och tvättat värdesakerna.

Så, det var det sista från Bocas. Viktors rapport från San Blas kommer inom kort, och sen har vi nog inte så mycket mer att skriva på den här bloggen, sorgligt nog. Vi landar i Stockholm om ett drygt dygn. Det ska bli skönt att komma hem igen… försöker vi i alla fall att intala oss själva. Men där slipper man åtminstone simma hem när man har varit på krogen.

1 April 2008, 00:23 (Lokal tid)
Av: Patrik