The only living boys
Vi slutar både resan och till stor del även bloggen där vi en gång började. Mexiko city. Sex timmars mellanlandning här gjorde att med våra sammanlagda 10 dollar och ett kreditkort sökte upp närmaste Hilton-hotell, där vi nu sitter läser ikapp allt vad omvärlden har kunnat bjuda på från den senaste veckan.
Jag känner att vi inte riktigt beskrev så mycket vart vi skulle efter vårt kära boende i Bocas. San Blas var det ja, men inte så mycket mer blev nämnt. Jag ska försöka klämma in en del från denna ögrupp mitt ute i karibien, som blev våra sista riktiga dagar. Tyvärr har jag bara en ungefär timme på mig innan vi måste checka in våra väskor (igen!) som vi hittade mitt ute på golvet här på Mexiko citys flygplats, efter att vi flugit från Panama. Ingen automatik här inte.
Ett litet miniplan (ännu mindre den här gången) fångade vi efter en spenderad natt utanför Panama citys nationella flygplats. Tv-serie-kollande gjorde att ingen av oss fick ens en minuts sömn den här natten eftersom planet gick 6 på morgonen, så en hård dag var att vänta. Om nu en hård dag kan innebära en dag på en liten sandö i karibien, hur trött man än är.
Men min illusion om en ljuvlig liten förmiddagslur stämde inte så bra överens med verkligheten när vi väl hade vaknat. Vår lilla bambuhydda vi valde att spendera våra dagar på här Isla Robinson, San Blas, hade inte de bästa sängarna. Hela hyddan var i det mest primitiva laget. Ni ser själva nedanför hur den ser ut i en av bilderna nedanför. Sandgolv, en liten träbänk och 3 riktigt rackiga sängar som innebar ryggbrock vid endast en blick. Två lakan och en kudde fick vi också. Totalt. Min bror, som hade varken lakan eller överkast på fyra nätter har nog mer sjukdomar än fingrar nu för tiden och muttrar nu något om lusbehandling efter hemkomst.
Hur som helst.
Det räckte med en vaken timme här för att förstå hur mycket man egentligen skulle sysselsätta sig med de närmsta dagarna. Ön, som kanske var som baseboll-plan, bjöd endast på vad man nog kan kalla extrem avslappning. Exakt vad vi eftersökte den sista veckan på resan. Kanske tio hyddor varav åtta fann sig bäst lämpade i att sova i. Aktiviteterna bestod av badande, ätande, sovande eller öldrickande (eftersom en av de två resterande hyddorna dög som kiosk, erbjudandes vatten och öl).
Vi pratade under kvällen med öns stamkonung, Señor Robinson. Han berättade att det hädanefter planeras utflykter under dagarna till de närliggande öarna. Och vilka upplevelser det har blivit. Bilden som Patrik la upp igår kom från en utflykt till Dog Island. Vi kom snabbt överens om att det kan ha varit det finaste vi har sett, någonsin. Det syns ganska bra på bilden också, får jag väl lov att säga eftersom bilden aldrig hört talas om Photoshop.
Så här i efterhand var beslutet att avsluta med (nästan) en vecka på någon av San Blas-öarna bland det bästa vi har gjort. Sängarna och hyddan spelar ingen roll. Så bra som vi har haft det, gjorde det inte svårt att tänka på hur mycket enklare vi hade det än er där hemma. Och det är antagligen också det man kommer tänka på efter man har kommit hem. Dom enkla ögonblicken. Med en öl, lite musik, i goda vänners lag, lagom till en solnedgång i Panamas karibiska skärgård. Mmmmmm. Ett som jag särskilt tänker på var den sista kvällen. Stjärnklart som aldrig förr, med ’The only living boy in New York’ - Simon and Garfunkel, i bakgrunden, stirrandes ut mot havet. Det låter cheesy men det är en stund som inte kommer ligga långt bort i svåra stunder.
1 April 2008, 17:23 (Lokal tid)
Av: Viktor
Bilder till den här texten
Direktlänk till Flickr för större bildformat (och eventuella bildtexter) »
Survivor men
Här kommer en sista eftersläntrande Bocas-story, tillika en sista bokliknande dito vad gäller längd (men fortsätt läsa ändå!). Jag skrev ju ett något kryptiskt inlägg en natt förra veckan som bland annat handlade om att duscha av sig grillkrydda. Så jag tänke att ni skulle få hela berättelsen nu.
Det började med att vi, som så många andra kvällar, begav oss till Barco Hundido - everything cut you-stället. Inget speciellt spännande hände där till en början, så vi hoppar fram här till nån gång runt stängningsdags då vi hade lyckats nästla oss in i ett danskt damsällskap. Vi följde med dom till den nattöppna vagnen som säljer, vad vi tror var, överfriterad kyckling. Och efter nattmaten, då inget annat tycktes hända, föreslog vi efterfest hemma hos oss. Det hade ju trots allt gått tre veckor sen förra hemmafest-fiaskot och vi kände att det var dags att försöka igen nu, dock i mycket städad och skötsam regi.
Men kanske borde vi lockat med gammeldansk och pölse, eller vad folk från Danmark nu gilar. För efterfest-planerna sket sig helt, och 5 minuter senare fanns inte en köpenhamsk kvinna i sikte. Skitsamma, vi förstod ändå inte vad dom sa. Kvar ensamma, på Bocas gator stod vi och insåg att hemåkning var vårt enda alternativ. Ett par minuter senare, nere på båtbryggan, undrade vi hur det egentligen skulle gå till, för där var det tomt, mörkt, utan en båt i sikte och 400 meter kolsvart vatten mellan oss och vår sovplats. Ajdå.
Vi finkammade varenda brygga, vid vilka vi sett taxi-båtar förut. Men det var som en spökstad, inte en levande själ i sikte. Vi började bli lite nervösa och undrade om vi skulle få sova på gatan i 4-5 timmar, tills båtarna började gå igen, alternativt simma hem. Det var våra två val, efter att vi hade hittat en enda vaken nattvakt som vi försökte övertala att hyra ut en trampbåt, det enda fortskaffningsmedel som fanns att tillgå vid denna tid. Han ville ha 30 dollar för det. En hel dagsbudget för vår del. Pffft!
Efter lite diskussion kom vi fram till att vi inte ville sova på gatan. Simning fick det bli, det var enda alternativet. Och nu började velandet. Jag ville inte simma pga risken att bli hajmat. Viktor hade bryderier över sin ej vattentäta klocka, samt nytvättade shorts som han inte ville tvätta igen. Och Jimmy uppskattade simturen till en timme, vilket lät aningen ansträngande för att inte säga livsfarligt.
En timme senare hade vi fått ner den estimerade simtiden till en kvart, och att vi skulle bli uppätna av odjur verkade inte heller troligt efter överläggningar med ytterligare två vakna locals som lovade “no dangerous fish here in 30 years!”.
Ett stort problem kvar - klockan. Jag kom in i nån slags kreativ fas här, och mitt första förslag på lösning var att gömma den på nåt säkert ställe och sen hämta den dan efter. Viktor protesterade - det fanns inga säkra ställen. Nehe. Så jag fick byta spår, dock med oförminskad kreativ kraft, inspirerad av Discoverys Survivor man, som vi imponerats av otaliga lata kvällar framför tv’n. Han hittar alltid sätt att överleva på.
Ett par usla idéer senare började jag bli halvt desperat eftersom jag inte ville låta en dåligt tillverkad klocka bli upphov till vår gemensamma debut som uteliggare. Men säg den hjärna som inte arbetar bättre under stress, för kort därefter hade jag kommit över en 3-liters halvtom kryddburk för 2 dollar, av en sista vaken hamburgerförsäljare som trodde jag var galen.
Ner till bryggan igen. Burken förseglades efter att klockan, snus och pengar stoppats i, och sen hoppade vi i vattnet. Med stadiga simtag började sen korsningen av Bocas kanal, och Jimmy, som borde satsat på en karriär som tävlingssimmare, tog täten. En kvart senare nådde vi andra sidan, och vi möttes av nattvakten som stirrade på oss, skakandes på huvudet, när vi kravlade upp på stranden, inte helt olikt överlevare från ett skeppsbrott. Men till skillnad mot såna var det mest dramatiska som inträffade ett palmblad som gjorde några jack i fötterna på Viktor. Inte en enda hajattack, plötslig virvelström (eller trasig klocka). Vi var nästan besvikna.
Så för att då sy ihop denna historia är det bara detaljen om grillkryddan som återstår. Vi hade visst glömt att göra rent burken och innehållet var nu en rödaktig kladdig gegga som luktade korvkiosk. Och det gjorde jag också efter att ha tömt burken och tvättat värdesakerna.
Så, det var det sista från Bocas. Viktors rapport från San Blas kommer inom kort, och sen har vi nog inte så mycket mer att skriva på den här bloggen, sorgligt nog. Vi landar i Stockholm om ett drygt dygn. Det ska bli skönt att komma hem igen… försöker vi i alla fall att intala oss själva. Men där slipper man åtminstone simma hem när man har varit på krogen.
1 April 2008, 00:23 (Lokal tid)
Av: Patrik
Ursäkta oss
Det var ett tag sen vi uppdaterade. Vi har levt ö-liv de senaste dagarna (för att vila upp oss innan hemresa) där det enda sättet att kommunicera med omvärlden var via flaskpost. Massvis med bilder har vi däremot med oss, här ser ni en av dom. Nu ska vi ut och käka avskedsmiddag i Panama City.
31 Mars 2008, 12:25 (Lokal tid)
Av: Patrik
Kategorier
Om resan
2 bröder som var trötta på brunt slask och isvindar tog sitt förnuft till fånga och åkte till Mexiko i början på januari, med förhoppning om att ta sig hela vägen ner till Panama, och till sist återvända hem till ett fågelkvittrande april. Trots obefintliga kunskaper i spanska och kraftiga brister i planeringen hoppas de klara sig bra. Hur det gick kan du läsa om och titta på här.
Kommentarer