Destination Panama

En ljuvlig dag vid gränserna

6/2

5 kommentar(er) | Nicaragua

Tidig morgon i Léon, Nicaragua. 30 grader varmt. Jag sitter på ett litet fik och sippar dubbel espresso, med utsikt över en trång gata som kantas av caféer, hostels och små farbröder som säljer morgontidningen. Stället mitt emot mig heter “Organizacion de revolucionaras discpacitados, comdte: Che Guevara”. Jag vet inte riktigt vad det är för ställe. Men de verkar syssla med revolutioner och gilla han som finns på tröjor burna av unga svenskar som vill vara rebelliska.

Igår hade vi vår mest påfrestande dags-etapp hittils. Vår exakta rutt löd: San Miguel (El Salvador) - Santa Rosa de Lima - El Amatillo (Honduras) - San Diego - Chinandega (Nicaragua) - Léon. Och den averkades på ca 10 timmar (istället för beräknade 6) i lokalbuss, vanlig buss, minibuss, till fots och i cykeltaxi. Bussarna saknade både fläkt och luftkonditionering. Och jag lyckades till och med göra passet i magväskan blött av svett. Tröjan liknade mest en disktrasa. Jag skänkte återigen en tanke till min mor. Hon hade älskat den här typen av semester.

Gränserna vid El Salvador och Honduras är det värsta skiten jag har varit med om på den här resan. Ni har ju redan fått en story från den för några dagar sen. Och det enda som var bättre med de efterföljande var att de saknade gängmedlemmar. Men fan vet om jag inte hade föredragit det istället.

Ungefär så här går det till vid gränserna till och från Honduras (Lonely Planet - Ta med det här i er bok till nästa upplaga!):

Sekunden innan bussen stannar omringas den av löst folk som vill växla pengar mot skit-växelkurser (vilket iofs har funnits vid samtliga gränser sen Mexiko), läskförsäljare, taxichaufför, en och annan hund och övriga bedragare. Knepet är att beväpna sig med ungefär allt tålamod man har. För dom här ger sig inte med ett nej tack, vilket funkar överallt annars. En annan grupp erbjuder sig att mot en “billig” penning ta ditt pass och ordna alla formaliteter vid gränsövergången. Det bästa är att hårdnackat bara vägra, rikta blicken framåt och gå. Det går till slut, om man är jävligt envis.

När man har klarat av det dyker cykeltaxi-folket upp, som vill forsla dig igenom ingenmansland (alltid några hundra meter mellan gränserna, oftast över en flod). För att det är för jobbigt och för långt att gå med packningen, menar dom. Två kilometer skulle det vara vid gränsen in i Honduras, enligt killen som följde oss hack i häl några hundra meter, innan vi gav upp och slängde upp väskorna på cykel-flaket. En minut senare var vi framme, och de två kilometerna visade sig vara en tiondel av den sträckan. För det ville han ha 4 dollar. Förvisso skitsummmor, men säkert en hel del pengar för de här. Och det man grämer sig över är att man gång på gång blir blåst. Viktor ville gå tillbaka och slänga hans cykel i floden.

Vid nästa gräns fick man inte ens bestämma själv om man skulle åka cykel eller gå. Innan man hade stannat var väskorna nedrivna från taket och uppslängda på flaket. När vi frågade om priset var det “volontario, amigo”, vilket vi tolkade som gratis, och antog att deras ersättning kom från bussen de skulle köra oss till. Vi borde vetat bättre vid det här laget. 20 dollar visade sig priset vara den här gången, vilket är dyrare än nån transport sen Mexiko. Vi fick ner det till 15 och satte oss helt uttömda, både på fysisk och psykisk energi, på nästa transport som skulle ta oss till vår slutstation Léon. Den sträckan fortlöpte tack och lov utan större incidenter. Och nån timme senare kom vi fram, ungefär 30 dollar och tre liter svett fattigare. Vårt humör blev dock bättre när vi insåg att vi ändå hade åkt igenom 3 länder för under 200 spänn var. Vi belönade oss med en kall på vårt hostel Big foot, som är ett av de bättre och billigaste hittils.

León verkar däremot vara en föredömlig plats, och förhoppningsvis bara början av det vi ska se här. För ett halvår sen hade jag aldrig ens tänkt tanken att jag nån gång skulle åka hit. Bara namnet Nicaragua gav mig dåliga associationer och jag fick mest upp på krig, jordbävningar och översvämningar i huvudet. Tur att det finns resebloggar för planering som suddar ut ens fördomar. För väl här, har det goda förutsättningar att bli en av resans höjdpunkter.

Idag ska vi åka på besök till ett rom-destillerie och imorrn blir det snowboard neför en vulkan. Mer om det av min fellow medresenär inom kort.

6 Februari 2008, 09:38 (Lokal tid)
Av: Patrik